Regnet slår mot fönstret. Vinden låter som ett godståg utan slut.
Jag häller upp (ännu en) mugg kaffe. Tänder ljus.
Plockar upp stickningen. Lugnas av känslan av maskor som flyttas från en sida till en annan.
Tänker på människor jag saknar. Människor som inte längre finns med oss. Tänker på de som lämnas kvar.
Känner mig djupt otillräcklig. Önskar att jag kunde klyva mig i många delar och placera ut dem här och var.
En Ulrika här, en där och en där… (Somliga ryser säkert vid tanken på fler av mig. Ha.)
Funderar över vad ordet trygghet betyder för mig. Den sorten jag vill ha, finns den? Är den ens möjlig?
Hur mycket är man beredd att kompromissa med sig själv för att få trygghet? Ska man kompromissa?
Tänker på andra stormiga nätter. Nätter då jag kände mig trygg.
Vindars dån och grenars raspande. Skuggorna fanns där, då också.
Men utanför.
Om bloggen:
Jag undrar om det är öht är möjligt att f å trygghet.
Är det – egentligen – inte nånting man till sist upplever inom sig?
Man kan fundera sig snurrig över vad trygghet är.
Ekonomisk trygghet – det är himla bra – skapar god nattsömn, eller i alla fall mindre rädsla för att öppna kuvert.
Trygghet i relationer är ju så oerhört bräckligt och kan någon någonsin vara helt trygg?
Det är väl den där inre tryggheten man får leta efter, det tror hon som inte känner sig som en trygghetsexpert, men ja, kommenterar ändå.
Posted on January 10, 2011 at 17:28.